Sanning & konsekvens - Granskar medias vinkling av alkohol och andra droger

Publicerad 5/23/2006

Dr Mengele

Jag satt i väntrummet på vårdcentralen i Umeå. Jag hade kommit hem från en två månaders turné i USA och Australien. Över 50 spelningar på rad.

Det hade varit kul, men jobbigt att vara ute så länge på vägarna. Nu såg jag fram emot några veckors välförtjänt vila. Jag hade nu varit hemma i en vecka jag hade varit sjuk praktiskt taget sen sista dagarna på turnén, så jag hade bestämt mig för att uppsöka läkare. Jag hade konstant rethosta, hjärtklappning och ont i magen. Sånt man kan dras med, men när man hostar så mycket att man inte kan sova är det kanske dags att göra något åt saken. Så jag bestämde mig för att gå till vårdcentralen och höra vad ett proffs hade att säga.

”Inge” hörde jag någon ropa och jag tittade upp. Läkaren som kommit för att undersöka mig var en äldre kvinna som pratade svenska med tysk brytning. ”Hej” sa jag och följde med henne till hennes undersökningsrum. Efter att artighetsfraserna utbytts frågade hon mig om hur jag mådde. Jag beskrev alla mina symtom – hostan, magont, hjärtklappning och allt som nu var fel på mig och när jag var klar så tittade hon på mig och sa ”Men detta är ju en akutmottagning – vad gör du här?”. Jag svarade att jag inte visste något annat ställe att uppsöka än vårdcentralen. Hon tittade mycket skeptiskt mot mig och sa ”Jamen, jag kan ju se på dig att du druckit mycket alkohol på senaste, då ska du inte gå till en akutmottagning. Det finns andra mottagningar för personer med dina problem.”

Jag höll på att trilla av stolen.

Jag samlade mig ett par sekunder och sa till henne ”Nej, jag har inte alkoholproblem. Jag är sjuk…. Är det influensa kanske?” Hon tittade på mig och svarade kyligt och arrogant ”Om det inte är alkohol så är det narkotika. Det kan jag se på dig. Jag har jobbat 30 år i det här yrket och jag vet vad jag talar om”. ”Kanske dags för pension, Dr.Mengele” tänkte jag, men sa inget. Jag var förvirrad, trött och lite nere för att jag var sjuk. När man mår så dåligt som jag gjorde då är inte självförtroendet på topp, och när man går till en läkare och ber om hjälp har man ju redan satt sig själv i en beroendesituation.

Jag försökte förklara igen och sa till henne att det inte heller var knark som var boven i dramat. ”Jaja, med den attityden kommer vi ingenstans du och jag” sa hon och såg på mig med föga sympati. Jag var chockad men bestämde mig för att släppa bomben.
”Vi tar det från början” sa jag ”Jag har inte druckit alkohol sen jag var femton år och det närmaste jag kommit narkotika är några stesolidtabletter som jag fick innan jag skulle dra ut mina visdomständer. Jag är helnykterist och den tyngsta drogen jag använder är kaffe”.

Hon blev tyst. Sen sa hon ”Jag tror du är diabetiker. Du luktar som en diabetiker”.

Tack för mig. Jag tog jackan och gick därifrån. Förbannad och förvirrad. Bokade en ny tid nästa dag och bad att få träffa en annan läkare då.

Sen började jag tänka på vad jag just hade varit med om. Inte bara hade jag blivit väldigt illa bemött, på gränsen till kränkt, av en läkare och inte hade jag bara fått se en människa som verkligen hatade sitt jobb. Jag hade faktiskt också fått uppleva hur människor med alkohol eller narkotikaproblem blir bemötta av samhället. Jag var helt plötsligt Kenta och Stoffe. ”Det är något knaaas på Gustavsson…” och ingen jävel vill lyssna.

Endel läkare, snutar, socialarbetare och andra förståsigpåare är ibland snabba att döma människor med drogproblem. Att reducera en människa gör det enklare att strunta i att engagera sig och hjälpa. De vänner jag har med missbruksproblem har berättat för mig om den misstro och förnedring de utsätts för dagligen. Tänk att inte ens kunna bli tagen på allvar hos doktorn, bara för att man råkar ha drogproblem. Knarkare och alkoholister kan ju också bli sjuka, och dom ska väl då i sann demokratisk anda ha rätt till samma vård och bemötande som en drogfri person. Eller?

Men denna kyliga människosyn är kanske inte så konstig om man stannar upp och tänker lite på vad det är för tid vi lever i. I ett samhälle där vi förut värnade om kollektiva intressen och en allmännytta ska allt privatiseras och vara ”lönsamt”. Det som förut ansågs vara allas ska nu bli någons. Precis som att järnvägarna i Sverige byggdes med samhällets pengar men är nu någons privata ägodel, så är missbruket nu inte längre samhällets problem utan missbrukarens privata ensak. Kollektiva projekt och tankegångar är inte längre realistiska eller lönsamma, i alla fall om man sväljer den nyliberala politiken och Timbros propaganda med hull och hår. Individen i centrum, sådan är tidsandan, så länge det är den individ som lyckats alltså.

Avarterna vill ingen veta av. De som blivit hårdast drabbade av alla avregleringar, de hemlösa som tigger pengar på gatan, passerar alla snabbt och undviker att få ögonkontakt med. Att dom är hemlösa rår dom själva för, ska vi tänka, och det är ett val dom själva gjort. Vi ska absolut inte tänka på att det kanske finns ett samband mellan åtstramningspolitik och utslagning. Eller att det finns ett samband mellan att vi har fler miljonärer och fler hemlösa i Sverige nu än någonsin förut.

Det är inte bara en brutal och småaktig tid vi lever i, utan också en dumhetens tid. Avpolitiseringen av vardagen och språket gör att alla sammanhang skalas bort och vi lämnas utan perspektiv i någon sorts ideologiskt ingenting. Vi vet mer om Paradise Hotel än vad vi vet om vad som händer i Palestina. Det skrivs mer om bröst än om bomber. Inget får vara för svårt och det är fult att ifrågasätta det man ser. Det finns ju en risk att saker och ting blir lite jobbiga om man måste tänka efter för mycket, och det finns ju en risk att man stöter sig med folk om man pratar politik. Just nu sitter det säkert någon cyniker som läser detta och är förbannad på mig för att jag har åsikter om någonting överhuvudtaget.

Alltså - Om någon är alkoholist eller knarkare är det en privatsak. Den personen liksom bara ”är” knarkare eller alkoholist. De sociala aspekterna, personens arv och miljö ska man bortse från och om man inte ser till helheten så befrias man också från eftertanke och ansvar. Ingen ska behöva bry sig om något längre. Inte du, inte jag, inte politikerna, inte massmedia och inte heller den där läkaren på Umeå Vårdcentral. Inte undra på att man många gånger känner sig ensam i all denna individualism.