Sanning & konsekvens - Granskar medias vinkling av alkohol och andra droger

Publicerad 2/23/2006

Nykter tonårsrevolt

Hur blev jag då nykterist? Varför blev det så? Vad gick snett? Jag ska försöka förklarar det hela…

Alla som vuxit upp i ett litet, norrländskt industrisamhälle vet hur det är. Jag växte upp utanför Skellefteå i Kågedalen, ett samhälle på omkring 700 invånare som på många sätt är som en blandning av ett lite mer frisinnat Jonestown och en bonnig rövarkula. Alla känner alla och det är ganska lågt till tak. Jag menar inte att folk på landet skulle vara mer trångsynta än folk i städer, för den största trångsyntheten har jag alltid upplevt hos människor som tror att allt händer just omkring dom. Men där jag växte upp så spelade man hockey, fotboll, var med i kyrkans ungdomsgrupp eller så gjorde man ingenting.

Jag gjorde ingenting. Absolut ingenting. Trivdes nästan i mitt utanförskap och mitt ingenting när jag tänker efter. Och detta var tio år före internet.

Men så en dag hände något – jag började högstadiet! Plötsligt bussades vi till plugget i stan (Skellefteå) och slogs ihop med folk från andra hålor och folk från stan i stora klasser. Nu var vi inte barn längre - trodde vi i alla fall. Nu jävlar var tonåren här och det var dags att söka sin identitet i manlighetsriter av alla de slag. För de flesta i min umgängeskrets så kretsade livet kring fyra stora M – Moppe, Mustasch, Metallica och Maltdryck. Jag tror inte vi lärde oss någonting alls i sjuan. På helgerna drack vi öl i skogen, på måndag och tisdag så pratade vi högljutt om vem som varit fullast. Onsdag och torsdag ägnades åt att planera helgens supa och på fredag var cirkeln sluten. På något sätt kände vi oss ganska häftig när de fina tjejerna från stan, som vi typ spanade in och typ inte, rynkade på näsan och såg på oss med föga sympati när vi inte utan överdrifter drog rövarhistorier om hur fulla vi varit. Rebels without a clue.

Trots min tillhörighet i gruppen drägg så var jag ändå osäker och förvirrad som killar i yngre tonåren alltid är. Det var något med det där vi gjorde som skrämde mig och det var inte de eventuella konsekvenserna av ett hejdlöst supande, utan något annat. Eller rättare sagt att det aldrig skulle bli något annat. Jag tittade mig omkring och såg hur jag och mina kompisar sket i precis allt och det var precis det som förväntades av oss, ”bönder” som vi var. Jag såg dom få äldre killarna jag kände göra precis som oss och då drabbades jag av en inre kris. Hur jag och mitt liv skulle se ut var redan utstakat av traditioner, fördomar och andras förväntningar. Jag skulle gå ut högstadiet med usla betyg, gå ut gymnasiet med usla betyg, få anställning på Skegas gummifabrik, jobba och supa. Mer än så skulle det inte bli, vare sig jag ville eller inte.

Jag drabbades av en inre kris. Det var dags för en radikal förändring och som en blixt från en klar himmel kom tonårsrevolten. Jag SLUTADE dricka för att visa mig på styva linan! Det här hände ungefär i samma veva som jag upptäckte punkmusiken och alla dess attribut. Det passade mig som handen i handsken. Nu fanns det ”något annat” jag kunde bygga en identitet kring, och att välja bort att dricka öl på helgerna mot att sitta hemma och lyssna på skivor och spela gitarr kändes plötsligt helt rätt.

Jag framstår säkert som ganska mesig, och det var jag nog också, men jag gjorde i alla fall det jag själv ville. Plötsligt kom jag i kontakt med en musik med texter som förklarade för mig varför jag kände mig utanför och varför samhället fick mig att känna så. Den där häftiga musiken och att vara nykter blev mina attribut och MIN stil. Jag klippte av mig hårdrockshåret. Det var en helt enorm känsla att hitta sig själv. Jag måste erkänna att jag redan då hade galna idéer om att spela själv, men på den tiden och platsen var ett eget band lika lättillgängligt som astronautyrket. Det fick bli ett senare kapitel i mitt liv. Inte att bli astronaut alltså, utan att spela i band.

Killarna som drack i högstadiet var ju rätt tuffa killar, speciellt dom i nian. Råbusarna från Kusmark, Boliden, Hebbersliden, Frostkåge och Drängsmark satt längst bak i bussen. Det var ju knappt att man vågade titta på dom i skolkatalogen, men om man gjorde det insåg man att dom här killarna inte skojade runt. Det var jeansvästar, kepsar, stora synliga snusar, Metallicatröjor och djävulstecken på klasskorten. Dom brydde sig inte ett skit om lärare, föräldrar och andra auktoriteter. Dom hade alla snattat, slagits med kniv, våldtagit rektorn och skjutit kattungar med luftgevär.

Trodde jag i alla fall.

När snacket om att den där konstiga punkarjäveln i åttan hade blivit mesig nykterist nådde dem så kom reaktionerna redan följande lunchrast. Oräkneliga disciplinstraff typ toadoppning och knogslag på överarmen följde ett bra tag framöver. Det är alltid så – den annorlunda ska stå till svars.
Och som om inte det hade varit nog så hade de där fina tjejerna från stan nu också upptäckt alkohol! Så i deras brådmogna 15-åriga ögon var jag ju en riktig tönt som inte var tuff nog att dricka öl som dom tuffa killarna gjorde. Perfekt timing Inge.

Nya kompisar hittade jag dock när jag gick med i Ungdomens nykterhetsförbund. I vår lokalgrupp i Skellefteå var vi var ett gäng som sände närradio, skrev insändare, åkte på läger och kurser och anordnade allt från demonstrationer till drogfria ravepartyn. Det var en otroligt rolig och lärorik tid i mitt liv och även om jag inte är kvar i nykterhetsrörelsen idag sympatiserar jag med den och står fast vid deras syn på droger och alkohol. Där fick jag också lära mig att alkoholbruket inte alls var något privat och personligt utan en samhällsfråga. Vi var aktiva i rörelsen mot ett svenskt medlemskap i EU då vi bland annat fruktade en uppluckrad alkoholpolitik, en ökad alkoholkonsumtion och en anpassning till den kontinentala alkoholkulturen. Vi förlorade den kampen, men i sak hade vi rätt och vår analys av läget var tio år före sin tid.

Det var rätt påfrestande att vara ”nykteristen” när jag gick i högstadiet, och speciellt när jag gjorde så mycket annat som avvek från normen. Senare i livet har dock folks attityd gentemot min livsstil ändrats något. Ofta möts jag faktiskt med respekt när jag väljer att tala om för någon varför jag dricker en läsk i baren. Men en sak vill jag påpeka och det är att jag verkligen inte strävar efter att vara ett socialt föredöme, även om folk gärna vill sätta stämpeln ”duktig” på människor som är drogfria. Socialt föredöme? Duktig? Jag? Ibland sover jag ju till klockan två och jag minns inte när jag sist gav pengar till Amnesty.

Det har också hänt att jag fått väldigt konstiga reaktioner när jag avslöjat min mörka hemlighet. En tjej som stod bredvid mig i baren sneglade mot min läsk, jag tror hon själv just beställt in någon sorts vodka, och utbrast besviket ”Men varför dricker du sånt där?!? Vet du inte hur jävla farligt sånt är för dina tänder och dina mage?”. Vad kan man säga?
Gitarristen i ett av Norges största rockband blev rasande på mig när jag avböjde ölen han ville bjuda på och han skrek att jag ”trodde jag stod över andra” och att jag var arrogant som ”blundade för en hel kultur som betyder så mycket för så många människor”.

Det har aldrig varit trendigt och inne att vara nykterist och det finns många nidbilder av nykterister. Om man inte dricker alkohol är man förmodligen kristen, hälsofanatiker eller bara sådär allmänt töntig. Jag är inte alls någon häftig kille, det erkänner jag. Men min nykterhet har alltid gått hand i hand med det faktum att jag inte vill göra det andra säger åt mig att göra och med min vilja att få vara med och förändra samhället. Det har alltid handlat om en revolt.

Det känns ibland som det går en rak linje från mitt tonårsuppror till det jag gör nu och den jag är idag. Jag vill fortfarande sparka uppåt och ifrågasätta det jag ser omkring mig. Och det känns inte bara viktigt, utan dessutom kul!

Det är roligare att vara någon än att vara som alla andra och det är roligare att göra uppror än att bara följa strömmen.