Publicerad 5/23/2005

Thorsten Flinck

Mediernas motstridiga budskap får oss ofta att undra över vad som egentligen händer. Och på senare år har vi fått goda skäl att undra över vad som händer med vår favorit-fuck up Thorsten Flink.

Det här har vi fått veta:

• Han stupar med andningsstillestånd i en blomsterrabatt på Söder.
• Han är inblandad i krogbråk.
• Han dyker inte upp till sina teaterrepetitioner.
• Han stormar in på Sveriges Radio och hävdar att han ska delta i ett program han inte bokats in till och låser sen in sig på toaletten där man finner rester av injektionsprylar.
• Han blir nerslagen i sitt hem.
• Det ligger en död man i hans hem.
Samtidigt:
• Han skriver rasande debattinlägg i stora tidningar.
• Han lovordas för en pjäs han sätter upp på en båt nånstans i chottahitti.
• Han får mastodontuppmärksamhet för en musikorkester han plötsligt råddat ihop.
• Han gästar prestigefyllda tv-program.
• Han får huvudrollen i en Lukas Moodysson-film.
• Han intervjuas och hamnar på omslaget till en superseriös kulturtidskrift.

Vad är det då frågan om?
Jo: Thorsten Flink är en tung missbrukare.
Och: Medierna är medberoende.

Fallet Thorsten Flink är ett högintressant studium i hur aningslöst medierna hanterar kända personers missbruksproblem. Å ena sidan har vi skandallöpen där det framkommer med önskvärd tydlighet att karln har messat upp sitt liv big time. Å andra sidan har vi kultureliten som gladeligen släpper in denna vandrande misär i salongen. Storögt lyssnar de på det missförstådda manliga geniet medan en romantisk fläkt av Baudelaire och Bukowski sveper över det kulturella finrummet. Thorsten Flink är nämligen fiiin. Han är en konstnär som liiider. Då blir hans konst ääädel.

Och så får svenska folket sig serverad ännu en genomfalsk version av ett seriöst riksras som i själva verket bara sprider elände. Skyddad av kulturmaffian och av blåögda (i regel manliga) journalistfnask kan Flink med sina patetiskt överteatraliska gester och tonfall ge skenet av att han fortfarande har nåt att ge som artist. Istället för att skyffla ut honom genom bakdörren som det körda vrak han är försöker de i likhet med en inpiskad alkoholisthustru borsta av honom, resa honom och låta honom göra bort sig igen.

För det är vad han gör. Det enda Thorsten Flink i dagens läge klarar av är att skämma ut sig. Och då applåderar journalistkåren. De skandalkåta downmarketmurvlarna jublar av att kunna fläka upp Flink på löpen så att de får en karriärdunk av lösnummeruppgången. Och den högbrynta finkulturklicken kan ta åt sig äran av att känna sig storsinta och toleranta inför Hans Höghets depraverade tillstånd. Tillsammans hjälps de åt att hålla liv i ett långt gånget medberoende som hela allmänheten dras in i. ”Stackars Thorsten”, suckar folk. ”Han har det verkligen jobbigt.” Och sen förnekelsen: ”Fast han är ju en lysande begåvning. På scenen är han fantastisk.” Medieindustrin tuggar, sväljer och spyr upp Thorsten Flink i ett allt bedrövligare skick. Men ingen sätter samman pusslet. Ena dan är han fin, andra dan är han på heroin, och mellan de två framställningarna finns det ingen logisk koppling.

Vad medierna i själva verket lånar ut sig till i detta spel är att fungera som möjliggörare, ett känt begrepp inom missbruksvården. En möjliggörare är den som genom att ständigt fiska upp missbrukaren från rännstenen låter honom slippa de allvarligaste konsekvenserna av sitt missbruk. På så vis förlänger man lidandet. Men det är själviskt att ge en gravt alkoholiserad och narkomaniserad människa en massa nya chanser. Vad han eller hon verkligen behöver är nämligen att skåda smärtan i vitögat, smärtan i att upptäcka vad missbruket ställt till med, att man bränt alla broar och att ingen längre vill sträcka ut en hand eftersom man svikit alla som en gång fanns där med sin generositet och omtanke. Först då blir missbrukaren villig att på allvar försöka bli drogfri, när ingen längre håller honom under armarna.

Hade mediefolket verkligen brytt sig om Thorsten Flink skulle de stänga ute honom från både kulturparnassen och kändisjournalistiken tills han varit nykter och drogfri i åtminstone ett år. När de envisas med att släppa in honom i strålkastarljuset gång på gång visar de ju Monsieur Flink att det går bra att vara totalt nerknarkad och samtidigt ”lyckad”. Samma budskap når allmänheten: Det är inte så farligt att droga skiten ur sig – man kan ändå bli en stjärna.
Lukas Moodysson lät Flink spela en nergången människospillra i filmen Ett hål i mitt hjärta, vilket var kongenialt, eftersom filmen faktiskt blev ännu mer tragisk tack vare Flinks medverkan. Men det sambandet fördes inte på tal. Istället prisades Flinks skådespelarinsatser.

Suzanne Osten gjorde ett tappert försök att säga sanningen i ett brinnande debattinlägg om Flinks missbruksproblem och om hur hårt dessa drabbade hans medarbetare. Thorsten Flink fick då pompöst försvara sig och förnekade (som alla fyllon och knarkare) sina problem.
Missbruket mörkas av medierna tills det blir rent skrattretande.
Nej, jag är inte full, säger den aspackade mannen när han rumlar över tröskeln till sitt hem.
Nej, jag har läget under kontroll, hävdar Flink med en knarkargest.
Nej, jag hade bara druckit en halv vinare och det var ett helt dygn sen, blajar Per Gahrton när han torskat på rattfylla.
And it goes on and on…

Därför tänkte jag nu ge en snabblektion i missbruksdiagnostik, eftersom vi aldrig får lära oss hur det hela hänger ihop i de stora medberoende mediekanalerna. Alltså, kort och gott:

• Den som skyller upprepade fyllor och villor på ett stressigt yrke är alkoholist och/eller narkoman.
• Den som bommar viktiga möten på grund av rus eller bakrus är alkoholist och/eller narkoman.
• Den som talar om bli nykter eller drogfri är alltid alkoholist och/eller narkoman.
• Den som är alkohol- eller drogpåverkad i tv är alkoholist och/eller narkoman.
• Den som uppträder berusad på scenen är alkoholist och/eller narkoman.
• Den som gång på gång hamnar i krogbråk är alkoholist och/eller narkoman.
• Den som rattfyllar är alltid alkoholist.
• Den som od-ar (od=overdose) eller har nån hemma hos sig som od-ar är alkoholist och/eller narkoman.
• Den som brinner inne av sängrökning är alkoholist och/eller narkoman.

Så, nästa gång ni läser om en kändis som råkat ut för nåt av ovanstående kan ni dra den rätta slutsatsen. Och vänta på nästa skräll – om inte döden redan har satt punkt. För missbruk blir alltid värre. Tills det upphör. Och denna process kan omgivningen skynda på genom att sluta leka stödhjul.
Lämna därför Flink, Gahrton, Persbrandt & Co åt sitt missbruk. Låt dem inte ljuga sig fria. Låt dem falla fritt så att de slår sig tillräckligt hårt för att inte palla falla igen.

av Unni Drougge

Unni Drougge är författare

Senast publicerade

6/27/2006

Alkoholens student

5/23/2006

Dr Mengele

3/6/2006

2006 Valår

2/23/2006

Nykter tonårsrevolt

2/9/2006

Anna Sjödin-effekterna

Till arkivet

Se alla krönikörer här

LÄSARNAS KOMMENTARER

Kommentera själv i högerspalten här intill!

    08-672 60 68     Maila     Tipsa en vän om denna sida